Erica – Mamma till Theo

…

Jag gick i åttonde klass. Hade valt hemkunskap på Elevens Val-timmarna. I min grupp gick en charmig kille, som gick i klassen under mig. Visste vem han var sedan en tid tillbaka. Vi hade gemensamma vänner. Han charmade mig på något konstigt vis. Jag hade bestämt mig för att inte falla för denna person. Han var charmig och otroligt social. Jag hade åsikter om honom sedan tidigare och just därför skulle jag inte falla för hans charm. Tiden gick, och helt plötsligt var elevens val-timmarna det jag såg fram emot mest under hela skolveckan. Jag fick spendera en hel lektion tillsammans med honom. Jag kunde titta på honom i smyg och möta hans klarblåa blick. Jag insåg det inte då – men redan där var jag fast!

Vi blev mer och mer flörtiga med varandra. Ja, så flörtiga som man nu kan vara när man är 14 och 15 år gammal. Vi umgicks utanför skolan tillsammans med våra gemensamma vänner. Vi smsade (tacka vet jag de där 3000 gratis sms:en man hade om man hade halebop) och umgicks på holken (fritidsgården på Kågeskolan).

En dag bestämde vi att han skulle komma hem till mig. Jag vägrade låta honom komma in till mig, sa att vi skulle vara ute. Jag hade aldrig tagit hem någon kille tidigare, och var väl mest nervös inför mina föräldrar. Jag mötte upp honom på cykelvägen. Minns när han kom cyklande mitt i vintern. Han hade sin orange/vita vinterjacka med tillhörande täckbyxor. När jag såg honom komma ner för backen fick jag fjärilar i magen. HJÄLP!

Vi gick ner till idrottsplatsen vi har i byn och skulle se om det var någon som tränade på hockeyplanen. Jag frös så om fötterna så vi gick in i fikarummet för att värma oss. Han satt och värmde mina fötter genom att gnugga händerna mot dem. Jag var nervös, och glad.

När jag fått värmen tillbaka gick vi ner mot fotbollsläktaren. Ställde mig längst upp mot räcket. Han ställde sig, helt oväntat, bakom mig och höll om mig. Hjärtat tog ett rejält skutt. Där stod vi länge och bara tittade upp mot planen. Jag blev varm i hela kroppen. Den där känslan man får i kroppen, när man inser att man är kär i någon.

Tillslut tog kylan över och jag gav mig… Jag tog hem honom trots att jag hade talat om för honom innan att han INTE skulle få komma hem till mig denna kväll. Jag minns att vi satt vid datorn, på msn och chattade med goda vänner. De frågade oss om vi var tillsammans, men ingen vågade svara, rädd för att få ett annat svar från den andre..

När han väl skulle fara följde jag med honom ut till hallen. Där fick jag min första kyss.

…

Någon dag senare, dagen innan alla hjärtans dag 2006, beslöt vi oss för att vi var tillsammans. Jag var så jäkla kär. Ville spendera varenda liten minut med den där killen. Nästan ett halvår senare, efter några fina månader tillsammans fick jag plötsligt ett samtal.

Det är slut! 

Jag hade panik! Skrek, grät och visste inte vad jag skulle göra. Mitt liv rasade samman på några sekunder och jag var totalt förstörd! Under nästan ett års tid gick jag och tittade på den där killen, som några månader tidigare, hade varit min pojkvän, men som nu bara var en som man sa hej till när man möttes i korridoren på skolan. Om ens det..!

Jag bönade och bad, många gånger om att han skulle ”ta mig tillbaka”. Men tillslut insåg jag att det inte gav någonting, och började låta känslorna lämna min kropp.

Helt plötsligt , från ingenstans dök han upp igen och visade intresse. WOW, direkt kom de där känslorna tillbaka.

Den 18 juni 2007, ett år efter att han lämnat mig, beslöt vi oss för att pröva igen. Inte trodde jag väl då, att vi, sex år senare skulle bo i ett gemensamt hem tillsammans med våran underbara lilla son.

Theo, som är det finaste vi någonsin har gjort, är ett stort bevis på hur stark vår kärlek är. Han är ett barn, skapad av två människor som älskar varandra till månen och tillbaka. Jag är så jäkla stolt över oss! Hur vi  växte upp så snabbt och tog beslutet att fullfölja vår gemensamma framtidsdröm. Jag älskar denna kille, och vet att jag har träffat mannen som jag vill spendera varendaste liten sekund av mitt liv med.

Jag längtar så efter att ge Theo titeln ”storebror”, och förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge tills jag står där igen, med plusset på stickan, och känner den där fantastiska känslan som är svår att beskriva med ord. Men jag känner ingen stress. Varje ny dag med Theo är så värdefull att jag inte vill slösa energi på att tänka på framtiden och vad den har att erbjuda. Men får vi som vi vill, så kommer bebis nummer två inom de närmsta åren i varje fall! :)

Jag avslutar detta långa inlägg med att säga att jag älskar den där killen, som sprang runt och klappade till mig på rumpan med sin mjöliga hand under elevens val-timmarna i åttonde klass, så jäkla mycket. Jag älskar att han är världens finaste pappa till vårt gemensamma barn och jag älskar all den kärlek han ger mig.

PUSS Tobias, jag älskar dig!

Vi:2006. //  Killarna i mitt liv. // Vi:2013