Erica – Mamma till Theo

Ett år har passerat och i morgon välkomnar vi 2013. Ett år som jag ser fram emot väldigt mycket. Med blandade känslor lämnar jag det absolut bästa året jag har varit med om. Det största som någonsin kan hända en – hände mig.

…

Det nya året skålade jag in med alkoholfri dryck. Anledningen var ju självklart att jag hade min lilla pojke i magen, men eftersom jag höll det hemligt så sa jag att det var för att jag skulle jobba dagen efter (vilket jag också skulle, och jag dricker aldrig före jobb), så jag ljög ju inte, höll bara inne på delar av sanningen. Januari månad gick och det enda händelserika var väl att jag fyllde 21.

Sen kom februari. På svärmors födelsedag valde lilla Felicia att komma till världen och jag blev stolt ”moster” åt världens finaste lilla flicka. Eftersom detta skedde så valde vi att spara på vårt avslöjande lite så att det inte skulle komma direkt inpå hennes födsel. OCH för att jag var så himla nervös över hur våra föräldrar skulle reagera och hur vi skulle berätta det..

Jag visste egentligen att de skulle bli super glada, men kände ändå panik över avslöjandet. Jätte fjantigt jag vet.. Men så blev det. När vi väl berättade det så reagerade de med glädjetjut och tårar. Den bästa reaktionen jag kunde tänka mig.

Vi var helt ute och cyklade med tidpunkten för beräknad födsel. Vi hade trott att jag skulle föda i slutet av juli/början på augusti. Men så blev inte fallet. När dagen för ultraljudet äntligen kom (kändes som ett års väntan..) så visade det sig att vi inte alls var i vecka tjugo, utan i vecka tjugofyra. Men den lilla chocken bleknade snabbt när vi fick det oroväckande svaret att inte allting stod rätt till med fostret. Kommande veckor är som i en svag dimma. Dagarna passerade, men inte så mycket hände och i ärlighetens namn har jag inte så många minnen från denna tid. Det enda som cirkulerade i mitt huvud var oron över barnet.

Kommande månader gick med raketfart, om än det kunde kännas långsamt och segt ibland. Hipps vipps var det juni och jag arbetade fram till den 15e. Jag mådde väldigt bra men kände mig stor som ett berg och ville bara ligga och ta det lugnt. Den 30 juni hölls det dop för lilla Felicia. Inte en susning hade jag att denna dag skulle förändra mitt liv. Under dopets gång satte förlossningen igång och den valde att komma med stormfart. Från att ha kontroll till att inte ha någon kontroll alls på kort tid , så åkte vi direkt från dopet in till förlossningen.

På kvällen denna dag föddes min fina underbara lilla skatt. Min stolthet och kärlek har aldrig varit större än vad den var de kommande dagarna. Jag ville visa upp honom för ALLA.

Hann hem – men lades snabbt in på barnavdelningen igen för uppsyn kring amningen. Två dygns övernattning för att sedan återigen få åka hem och påbörja det nya livet tillsammans med vår nya familjemedlem.

Mitt i all glädje fick jag det vidriga samtalet som jag bara vill radera. Min faster och min extramamma hade seglat ihop och somnat in för gott. Sjukt jobbig period för mig. Hon var en trygghet i mitt liv och att förlora den trygga punkten gjorde så otroligt ont och gör det även idag. Är så glad att vi hade fått Theo. Utan hans egna medvetande så spred han glädje mitt i all sorg. Hennes begravning var så fin men jag har så svårt att se positivt på det hela. Den dagen var så jobbig.

I augusti åkte vi ner till vackra Skåne och umgicks med min fina kusin och hennes familj. Jag fann min kärlek till en miljö. Skämtar inte när jag säger att Skåne är 10 000 gånger finare än kalla Skellefteå.

Mycket hände de kommande månaderna fram tills där vi är idag. Theo har vuxit och känns inte längre som en bebis. Hans utveckling går framåt och det är så kul att se.

I morgon firar vi in 2013 tillsammans med svägerskan och hennes familj samt deras vänner.

Jag vet att 2013 kommer bli ett bra år. Jag har ju fått en skatt som kommer utvecklas för varje dag som går. Och varje ny dag med honom är ett mirakel för mig.