Erica – Mamma till Theo

Den största händelsen i mitt liv ägde rum den 30 juni 2012.

Det hade skämtats om att detta var den enda dagen som förlossningen inte fick ske på. För det var dop och mycket som skulle göras. Theos kusin Felicia skulle döpas halv 6 och vi skulle hjälpa till och stöka och böka innan dopets start. Vi åkte dit, helt ovetandes om vad som skulle komma att ske. En halvtimme innan det skulle starta så började jag känna en känsla i magen som liknade mensvärk. Antog att jag var nervös inför dopet för jag och T skulle bli gudföräldrar och skulle därmed stå framme i kyrkan och vara med under dopet.

När vi stod framme vid altaret så återkom denna känsla efter bara några minuts mellanrum och jag förstod att det var värkar jag hade fått. Minns inte så mycket från dopet mer än att jag upprepade orden ”låt inte vattnet gå nu..” i mitt huvud. Men jag klarade mig igenom ceremonin galant och ingen anade någonting.

Två tuggor smörgåstårta fick jag i mig sen var det bara att springa på toaletten. Värkarna hade ökat både i smärta och i tidsintervall och nu var det nästintill omöjligt att hålla sig på benen. Under den tiden som jag satt där hann slemproppen gå – men fortfarande inget vatten. Nu var det på riktigt!

Att detta moment skulle gå så här snabbt hade jag ingen susning om. Hade inte känt någonting, inga förvärkar, inga som helst tecken på att förlossningen hade startat. Det slog bara till – pang bom!

Vi avbröt vårt dopfirande och åkte hem för att packa allt som skulle med. Ringde in till förlossningen och meddelade att vi så småningom skulle komma in men att jag trodde att jag skulle kunna hålla mig hemma ett tag till. Ts där trodde jag fel. Tio minuter senare var värkarna så starka att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tack och lov så bor vi i princip vid lasarettet så resan dit gick snabbt och smidigt. Jag kopplades upp till en maskin som läste av mina värkar och ganska snabbt kom en sköterska in och sa att det var bråttom, och att vi måste förflytta oss in på förlossningssalen. Jag var vid detta tillfälle öppen 7 cm.

Det som kom att ske härnäst har jag knappt några minnen av. Allting gick så himla fort. Jag minns att jag hade så fruktansvärt ont och att jag sa tusen gånger om att jag inte skulle greja detta. Ingen bedövning ville jag ha – och skulle inte heller ha hunnit med att få någon, men lustgasen blev min bästa vän under denna tidpunkt. Smärtan var densamme, men pausen mellan värkarna var som att sväva på moln. VILKEN KÄNSLA! Har hört historier om att folk bli fnissiga och kan slänga ur sig diverse olika roligheter när de fått lustgas i sig, men jag reagerade inte på detta sätt, utan gick bara in i min egna lilla värd och mådde kanon. Men jag blev irriterad på barnmorskan, som i sin tur var fantastisk, men hon slängde ur sig en kommentar mitt under krystningen som löd ”nu Erica måste du ta i” och jag kände – vafan tror du jag gör! Och det fick hon höra också.

När jag sedan fick min nyfödda son på bröstet brast jag ut i tårar. Lyckan jag kände där är en lycka jag inte trodde fanns.Efter alla nya spännande moment i graviditeten så var allting över och han var här hos oss. Resten av tiden var så underbar. Förlossningsfikat, mys med pojken, träff med familj och vänner. Jag har aldrig i mitt liv varit så stolt som jag var när jag kom ner med pojken som vid detta tillfälle inte hade något namn, och fick visa upp honom för familjen.

kl. 22.43 föddes Theo Love Hedlund

Min förlossning tog alltså inte mer än fem timmar och 45 minuter. Från första känningen tills han var ute.

Vi stannade två nätter på förlossningen och åkte sedan hem. Vad som händer härnäst får ni i en annan berättelse.