Erica – Mamma till Theo

Finns risk att jag blir för personlig med detta inlägg, men det är trots allt för min egen skull jag skriver… Har bara så mycket tankar som jag måste få ventilera ut. Den här dagen har gått i vågor. Ena stunden kan jag hålla mig lugn, ta dagen som den kommer, och till och med skratta åt saker som får mig att må bra. Denna dag har glädjen kommit från min son. Men största delen av dagen har jag gråtit floder. Från det att vi fick beskedet om att hon var spårlöst försvunnen tills det att beskedet om att hon hade hittats död kom, så har det vara så mycket känslor och tankar i mitt huvud. Jag har nått en rädsla jag inte trodde fanns. En fruktansvärd rädsla om vad som kan ha hänt… Tusen tankar och spekulationer… Pendlat mellan hopp och förtvivlan.

Är så tacksam för det jobb som  missing people gjort – och all hjälp de fick av allmänheten. Tack för att ni hittade henne, och att ni hittade henne så snabbt. Vi slipper nu ovissheten och kan börja bearbeta detta tragiska som skett. Att det var så många som ställde upp rör mig till tårar. Över 200 frivilliga som gick skallgången och som tillslut fann henne.

Det är så många som kommer sakna henne. Hon var en fantastisk person. För mig, en underbar kusin som genom hela min uppväxt har betytt mycket för mig. Men också en fantastisk livskamrat och fru till Joakim, syster, dotter, vän och framförallt mamma till två underbara flickor. Mina tankar är hos Joakim och barnen hela tiden.

Snälla ni – tala om för era nära och kära hur mycket de betyder och hur mycket ni bryr er om dem… Gör det så ofta ni kan. När som helst kan det vara för sent. Jag talade med henne sista gången via telefon på min födelsedag. Har så mycket jag hade velat säga och berätta, men som nu är försent.

Jag vet inte hur jag ska tackla mina känslor. Jag lider fortfarande över att ha mist min faster, en trygghet i mitt liv. Att jag sju månader senare skulle förlora ännu en viktig person i mitt liv – så plötsligt och oväntat, är ett bakslag för mig. Alla de moment i ett sorgearbete som jag hade arbetat mig igenom har nu rivits upp och jag stå nu där igen. På ruta ett, med djup sorg som tar över en på något sätt. Är glad att jag har så fin familj, släkt, vänner, arbetskamrater och ni okända människor som lämnat några rader här på min blogg. Era fina ord betyder mycket för mig. Tack för att ni bryr er!

När jag, strax efter att vår Ulla gått bort i somras, besökte Lotta, Joakim och barnen nere i Skåne tillsammans med min familj, välkomnades vi med glädje in i deras hem. En hel vecka spenderade vi där. Lotta var så glad att få rå om lille Theo som bara var några veckor gammal. Det är så synd att det var sista gången de träffades och att jag aldrig mer får se den där glädjen hos henne. Men jag är glad att vi beslöt oss för att åka ner. På en vecka hinner man med mycket. Detta blev sista gången vi sågs. Med mig från denna resa har jag fått så otroligt fina minnen som jag förevigt kommer bära med mig. Lyckliga minnen!
Nu måste jag försöka avrunda detta sorgsna inlägg. Detta skriver jag inte för att få medlidande eller så. Jag har mina bloggar, denna men även mina gamla som en ”dagbok”. Minnen med texter och bilder som jag vid senare tillfällen kan läsa igenom för att minnas vad som skett vid olika tidpunkter i mitt liv.

TACK!