Erica – Mamma till Theo

Bild på världens finaste småkusiner, dock blev bildkvallan hemsk när jag laddade upp den…

När jag var på jobbet passade killarna på att åka till farmor och farfar i Kåge. Fick bilden ovan skickad till mig, och jag dog lite av avundsjuka när jag såg den. Jag ville också vara där och leka ute i snön, med de allra finaste barnen.  

Jag hade tänkt ta en promenad till jobbet idag MEN vädergudarna valde att ösa ner snö just precis då, så jag fick snålåka med grabbarna grus när de åkte till Kåge. Hoppas på bättre lycka i morgon. 

I kväll har vi haft lördagsmys i soffan. Vi poppade popcorn och satt och mumsade i oss det medan Pettson och Findus rullade på tv:n. 
Men så fort popcornen var slut i Theos skål, så hade han inte ro att sitta still längre. Ner till småbilarna skulle han… Dessa småbilar alltså… 
Han är 1,5 år gammal och kan redan mer bilnamn än mamma. Han har säkerligen 30 småbilar (om inte mer), och vet precis vad alla är för bilmodeller.  På riktigt så är jag sjukt imponerad. 

Han leker med dem dagligen, med korta pauser då han kastar ett öga på de övriga leksakerna han äger. 

Oj oj , att man kan brinna för någonting så mycket, redan i så ung ålder. :) 

…

På tal om någonting annat!

Har nämnt tidigare om hans sömnproblem den senaste tiden, och det fortsätter tyvärr än.
Tror dock att det har blivit lite till en vana, att han ska skrika på kvällen, tills han ser att någon av oss sitter utanför hans rum.
Att han vaknar på nätterna och skriker. Vi har tagit honom till vår säng på nätterna när han skriker.
Dels för att vi trodde att han hade ont i öronen (vid tillfället då han hade öroninflamation), och ville ha lite ”trygghet” hos oss.
Och dels för att vi på nätterna är föööör trötta för att orka sitta där och försöka söva honom då han gallskriker och vägrar lägga igen ögonen. Däremot så blir han knäpptyst så fort vi lyfter upp honom, och direkt vi lägger ner honom i storsängen så slokar han bums på en gång. Vi har väl skapat denna vana hos honom, och vi ska i natt starta processen om att vänja tillbaka honom till att sova hela nätter i sin säng. Vi hoppas att han snart återgår till att sova utan uppvak mitt i nätterna, och får sova lugn och stilla i hans säng.
Hur mysigt det än är att vakna och ha honom liggandes tätt intill sig, så känner vi att vi måste försöka återgå till hur vi hade det tidigare. Så önska oss lycka till :)

Jag funderar också kring vad det faktiskt är som är orsaken till att han vaknar titt som tätt, tills han får komma till oss. Är han rädd? Drömmer han mardrömmar? Tänder på g igen? … Eller är det helt enkelt bara en fas han är i just nu i denna ålder?

Knepigt det här, då de inte kan förklara vad de känner …