Erica – Mamma till Theo

Tänkte berätta lite om Theos dysmeli. Från beskedet tills idag. För er som kanske har missat detta så kommer en snabb berättelse här…

• På vårt första ultraljud fick vi höra att bebisen (som vi inte visste vara en liten Theo förrän vid födseln), låg lite knepigt till och att det inte gick att se vänsterarmen i den vinkel som han låg. Vi fick gå ned till fiket på sjukhuset, sitta där ett tag, för att sedan återkomma i hopp om att bebisen hade rört på sig. Det hade den inte – så vi fick åka hem med en ny tid inbokat dagen efter.
• Vid detta ultraljud som skedde dagen efter vårt första, så åkte jag dit själv. Tobias var i Luleå med skolan på någonting som han var tvungen att vara på. Jag tyckte inte att det spelade någon roll, för det vi fick veta på detta ultraljud fanns inte ens i min vildaste fantasi… Från detta ultraljud gick jag med gråten i halsen och paniken i kroppen. De befarade att bebisen saknade sin vänstra arm, och vi blev ganska akut skickade till Umeå på specialistmödravården.
• Redan dagen efter packade vi väskorna och åkte ned till Umeå. Känslan jag hade i kroppen går inte att beskriva och det är en känsla jag aldrig mer vill känna. Så här är det nämligen… Vi fick veta att när det är en sådan här missbildning så finns risken att det är ytterligare något som inte riktigt är som det ska. Så jag hade panik – bokstavligt talat! Grät konstant. Hemsk känsla. När vi väl fick komma in på rummet, fick vi träffa en jätte trevlig läkare som tog väl hand om oss, i den jobbiga stunden. Vi fick nämligen bekräftat att bebisen kommer födas med en form av dysmeli som i hans fall innebär att han saknar stor del av sin vänstra arm. Vi fick inte veta HUR mycket av armen som fattades, samt om bebisen hade en hand eller inte. Det gick inte att besvara genom ultraljuden. Vi fick däremot veta att allt annat såg perfekt ut. Vilken lättnad!
• Jag kan inte beskriva känslan jag hade i kroppen. Alla dessa känslor som oro och rädsla som jag hade då, känns så dumma nu i efterhand. Väldigt väldigt onödiga!! Men som jag har beskrivit det tidigare, så tror man inte att det är någonting fel med ens bebis i magen, och när man får ett sådant besked, så kommer det som ett slag i magen…
• Den sista juni 2012 kom världens bästa Theo till världen i rasande fart. Han hade världens underbaraste ansikte. Kroppen var så liten. Han skrek till och lades på mitt bröst. Jag kikade under filten och såg till min glädje en liten liten hand med fem små fingrar som satt direkt på hans axel. LYCKA!
• Sedan den dagen, då han kom till oss, har jag inte känt varken rädsla eller oro över hans dysmeli. Tvärt om! Jag är så glad över hur han ser ut. Hans fantastiska lilla hand som arbetar så fint och som utvecklas för var dag som går.
• Vi har kontakt med barnhabbiliteringen här i Skellefteå men än så länge så får vi inte ut så mycket från dessa träffar. Det kommer nog lite senare i tiden. Däremot är det väldigt skönt att få den möjligheten som vi får, att träffa alla dessa människor som kommer kunna stödja oss och hjälpa oss i den mån vi känner att vi behöver dem. Fantastiskt skönt!
• Under träff med specialistläkare i Umeå har vi fått veta att Theo inte har något överarmsben på sin vänstra sida. Något jag tycker är lite konstigt, för på ultraljuden som gjordes innan han kom, så mättes överarmsbenet, och vi fick veta att det var ungefär hälften så långt som det högra överarmsbenet. Vad det var för ben de mätte då, det har jag faktiskt ingen aning om.
• Tummen i den vänstra handet, ligger inåt i handen. Det har den gjort sedan födseln. Han arbetar ingenting med tummen när han greppar saker. Han arbetar med de andra fyra fingrarna, men vi hoppas att det går att tänja ut tummen en vacker dag. Det är också något som läkarna strävar efter i framtiden.
• Han har en enorm skicklighet och styrka i sin lilla hand. Han greppar tag om stora bollar (i hans bollhav), och det ser så fint ut. Och att inte tala om skickligheten och styrkan han får i sin högra hand/arm. Jag ska filma en snutt när han leker, så att ni får se hur fantastiskt duktig han är. Jag imponeras ständigt av hans sätt att använda sin vänstra sida där han har sin dysmeli.
• Han har på sista tiden börjat använda sina fötter som hjälpmedel vilket är jätte bra inför framtiden. Ska försöka få med detta på film också.
• Det är så här långt vi har kommit än så länge. En tuff start men en fantastisk utveckling. Jag älskar min sons dysmeli, och är så JÄKLA stolt över denna lilla människa, så ni anar inte! Det finns inga omöjligheter! Jag tror på honom till hundra procent!!!