Denna text skrev jag på min gamla blogg för att berätta men framförallt spara för min egen skull, så jag inte glömmer med tiden. Tänkte dela med mig av den även här för att berätta lite om vår berättelse.
Vårt första ultraljud blev inte riktigt så som man hade hoppats att det skulle bli. Med en enorm nervositet och spänning i kroppen klev vi in på rummet och skakade hand med sköterskan. La mig på britsen och väntade ivrigt på det kommande momentet. Hon berättade snabbt hur det skulle gå till innan hon kletade på den kalla krämen på min mage. När bilden kom upp på tvn var allting en enda röra. Men efter att hon hade berättat vad som sågs på skärmen så blev det så uppenbart. Där låg vår bebis under utveckling. Känslan som fanns i min kropp när jag för första gången fick se lille Theo på ultraljudet är obeskrivlig. Många glädjetårar kom! Ganska snabbt fick vi svaret att han låg lite taskigt till, så det gick inte att se hans vänsterarm. De bad oss att gå ner till fiket, och röra på oss lite, för att sedan komma tillbaka för ett nytt försök i hopp om att han hade bytt ställning. Men Theo var envis och låg på samma krångliga sätt även då. Vi fick förklarat för oss att de ALLTID söker efter två ben, två armar, 10 fingrar och 10 tår. Eftersom de inte såg armen så fick vi ännu en tid dagen efter. Efter detta besök är allt som i en dimma. Denna gång åkte jag dit ensam, eftersom Tobias var i Luleå via skolan. Det är lätt att säga i efterhand att han borde ha följt med mig, men vi anade inget av det som skulle visa sig bli en chock för oss. Från detta ultraljud gick jag med gråten i halsen, paniken i kroppen och oron över mitt lilla barn. De kunde inte se armen denna gång heller -och jag fick det svart på vitt, att de misstänkte att han saknar sin vänsterarm. En akuttid på specialistmödravården i Umeå blev bokad och redan dagen efter åkte vi dit för att 3d-ultraljud med en läkare. Jag ljuger inte när jag beskriver känslan i kroppen som fanns när vi satt där och väntade på att få komma in, som ett rent helvet. Tankarna for åt alla möjliga håll och jag visste inte vad jag skulle tro. Någonstans inom mig insåg jag väl att det faktiskt var rätt det som de hade sagt i Skellefteå, men hoppet är ju det sista som lämnar en, så självklart fanns tron om att han bara låg konstigt till och att han visst hade två fullt normala armar.
För det första, vilken skillnad det är på tekniken mellan Skellefteå och Umeå lasarett. Ett vanligt ultraljud i Skellefteå är inte ens i närheten av vad det är i Umeå. Men 3d-ultraljudet är nog det häftigaste jag varit med om. Vi fick se lille bebisen suga på tummen rakt framifrån, i 3d. En mäktig känsla. Dessvärre fick vi också beskedet om att han kommer födas med en kortare vänsterarm. Mer än så fick vi inte veta. De tyckte sig se en hand, men kunde inte säga om handen hade några fingrar. De såg inte heller hur lång armen som fanns där var. Så med andra ord – vi visste ingenting alls egentligen. Men det gick inte att se pga att armen låg så tätt inpå kroppen så inget fostervatten låg emellan.
De kommande dagarna innehöll mest tårar och panik. Ärligt talat så hade jag inte en tanke på att någonting skulle kunna vara fel med MITT barn. De händer bara andra, inte en själv. Men det gör ju faktiskt det ibland. Denna gång hände det oss.
Misstro mig inte! Vi var INTE ledsna över att vi skulle få en son som saknade arm, utan ledsna över ”tanken” att inte allt stod rätt till. Oron över att någonting mer skulle vara fel.. Ingen vill få ett besked om att någonting inte är som det ska med ens barn. När vi var i Umeå berättade de också att när ett barn föds med en missbildning i kroppen, så kan det även vara så att någonting mer är fel. Så de gick grundligt igenom hela hans kropp, och tack och lov så såg allting annat perfekt ut.
Misstro mig inte! Vi var INTE ledsna över att vi skulle få en son som saknade arm, utan ledsna över ”tanken” att inte allt stod rätt till. Oron över att någonting mer skulle vara fel.. Ingen vill få ett besked om att någonting inte är som det ska med ens barn. När vi var i Umeå berättade de också att när ett barn föds med en missbildning i kroppen, så kan det även vara så att någonting mer är fel. Så de gick grundligt igenom hela hans kropp, och tack och lov så såg allting annat perfekt ut.
Jag är glad att vi fick beskedet så pass lång tid i förväg. För vi fick tid till att bearbeta detta och läsa på om dysmeli som det så vackert heter. Vår familj,våra vänner samt mina fina kollegor på kassakontoret är några som jag skulle vilja tacka! Vi fick så mycket stöd från dem vi älskar, och ni gjorde detta mycket enklare för oss. Som min sambo sa vid tillfället..”Det är under tuffa tider, som man inser hur underbara ens familj och vänner är..”. Så är det faktiskt!
När förlossningen äntligen var här, och jag fick föda fram världens finaste kille, så tänkte vi inte ens på att han hade en arm mindre, utan det blev som en vanlig förlossning. En lycklig och kärleksfull sådan.Ingen fokus på dysmelin. Det enda jag ville ”kolla upp” var om han hade en hand eller inte – och till min glädje så hade han det!
.
Nu har jag levt fem fina månader som mamma. Jag har fått en underbar son. Han är så perfekt som man kan bli. Med eller utan arm! Det är klart att han kommer få en annorlunda uppväxt, och att han kommer få kämpa lite mer än andra barn. Men vi ska hjälpa honom att bygga upp en självkänsla som gör att han är nöjd med sig själv, och vi VET att han kommer kunna göra det mesta som andra barn kan, bara han vill, bara vi visar att han kan, bara vi hjälper honom att lära sig att allting är möjligt, bara man kämpar för det! Jag är så stolt över vår son. Han är vårt allt!
Hej, Erica. jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Har du ngn mailadress som jag kan nå dig på?
Allt gott//
Josef
Hej!
[email protected] är min mailadress.
ber om ursäkt, blev en bokstav för mycket där. rätt mailadress är [email protected]
Men gud så söt han är eran son!! första gången jag kikar in här och han ser ju ljuvlig ut!! :) Som du säger med eller utan arm!
Jag är gravid med nr 2 och har en son på 3 år som saknar en liten del av hjärnbalken… en svår nöt att knäcka och ger oss egentligen inte så mkt svar ändå men. Man älskar ju sina små liv högst oavsett vad!!! :)
Tack, visst är han! :) Det gör man verkligen! De är ju ens små skatter.
Ibland är det nog inte meningen att man ska få några svar.. även om det skulle kännas lättare om man hade fått dem. Stort lycka till med graviditeten. Mys å må gott :)
kram
vilken gudomligt söt son du har. Jag lade inte alls märke tills hans ena arm. jag drogs till hans söta leende. sen när jag började läsa så förstod jag.
Men han är frisk och det är det viktigaste. hans hjärna är klar och det är det bästa.. Han kommer att kunna leva lyckligt och kunna göra som dom flesta barn. dom lär sig att bara andvända en arm osv..
Min svägerskas brors ena dotter föddes med en sjukdom. då hon inte växer som man ska. hon är nu 8 månader men är som 1månads bebis. växer inte och kan inte höra och ser knappt. hon kan inte heller äta så får sond och fått det sen hon föddes.. spyr och har ont i magen hela tiden.. Det är jobbigt. Har träffat henne några gånger å hon är så söt. man tänker inte på hur sjuk hon egentligen är. hon kommer inte alls att få nå liv, kommer bara ligga still och levr inte nå länge alls :(
en en arbetskamrat på jobbet fick nyss en dotter med downsyndrom. så jag vet vad folk går igenom nu..
jag väntar mitt andra barn och är beräknad i maj. man är alltid orolig för om det är nå fel på ens barn osv. men så länge dom lever och kommer kunna leva bra så blir jag glad.
massor med styrkekramar från mig.
Tusen tack, ja det är spännande att gå i väntans tider. Nu är det så nära men ändå så långt bort.
Du får gärna höra av dig om du har några frågor eller funderingar. Det har du kanske inte :) men man vet aldrig. Ibland kan man kanske bara komma på något. Och då är du mer än välkommen att slänga iväg ett mail :) det är inte så vanligt med dysmeli, och jag vet att min mamma hade många frågor från och till. Kanske man inte kan få svar på allt. Men kanske på något.
Du ska veta att jag finns i alla fall om något skulle komma upp. Oc kan jag svara så kan jag. Kan iaf göra ett försök. Fortsatt trevlig dag :) Malin
Hej hej, kände att jag ville skriva några rader. Först måste jag säga att er son är underbart söt. Ser ut till att vara ett riktigt charmtroll. Blev riktigt rörd över din berättelse (eller vad man ska kalla det). Jag är en 22årig tjej som väntar mitt första barn (BF idag) och jag är också född med dysmeli. Jag fattas inte lika mycket på min arm som er Theo. Min högra hand har jag bara stumpar till fingrar. På vår tid då vi föddes du och jag var ultraljud ännu sämre än idag. Och min mamma och pappa fick inte något veta fören dagen då jag tittade ut. Spelar egentligen ingen roll och vet inte varför jag kände så starkt att skriva till dig. Fast dysmeli är vanligt så är det ändå väldigt ovanligt. Ska bli kul och intressant att följa din blogg och följa lille Theo. Önskar er all lycka till och er kille ska ni vara stolta över (vilket jag vet att ni är). Han är verkligen fin. Vi är alla unika! :) stor kram från mig…
Hej!
Jag tackar för dina rader. Ja visst är han söt, och precis som du säger, ett riktigt charmtroll. Stort grattis till er! En mysig tid väntar er.
Det är alltid skönt att höra andra berätta om dysmeli, för i vårt liv är det något helt nytt. Är glad att du tog dig tid till att skriva dessa rader, det glädjer mig att läsa sådana kommentarer.
Återigen, stort lycka till! Precis som du säger, alla är vi olika, och det är tur det! Hur vore världen annars. Kram kram :)